Bland det roligaste jag kan drömma om, är att ingå i någon sorts tankesmedja eller orakelbyrå, skriva Trendnosare och Iakttagare på visitkortet och ha som uppgift att proklamera tidens tecken och morgondagens heta lista.

Men jag kan alltid fuska och haka på någon annans framtidsspaning, för att öva. Där har jag en mycket säkrare nisch. För i hobbyrummets vrå får jag tänka hur roligt och oviktigt jag vill och där kan ingen slå mig på fingrarna.

I augustinumret av Elle Interiör dryftade chefsredaktören vad som ska komma att bli vokabulärerna att avlösa de nutida tipsen inom design och inredning, såsom "våga blanda nytt och gammalt", "hållbar design" och "personlig stil". Jag kan själv lägga till en lång räcka med nötta uttryck, men så ångrar jag mig plötsligt. Jag är rädd att jag då skulle bli medskyldig till urvattnandet. När inflation drabbar kloka ordalydelser, när en mening dräneras på sin mening, då sörjer jag faktiskt.

Det är trist när uttryck dör unga. Ajaj, detta med Hållbarhet - måtte det inte vara ett förverkat uttryck allaredan.

Jag blir galen - seså, hitta nu snabbt något nytt ur ordbanken som betyder detsamma, jobba kvickt, journalister och skribenter, innan vi slutar läsa. Nöt nu inte på samma fläck. Skynda, skynda, variera! Fort, innan vi tröttar ut ögat på just den ordfärgen så att den blir blek och osynlig, trots att ordet - hållbarhet - ju borde bränna hett av sitt egentliga innehåll.

Vi hade en gullig ekovåg på nittiotalet, men nu är det väl annorlunda, säg? Vi har praktiskt taget blivit lovade att det inte skulle vara någon fluga den här gången.

Men apropå den slitna glosan köpte jag boken Hållbar Design av Anne Thorpe och dök i, så fort den svenska översättningen kom. Den är så briljant uppbyggd, som en faktabilderbok när man var liten. Den är klockren, dess intentioner går inte att bortse ifrån för fem öre. Den gäller från och med nyss och framåt, och den är härlig att bläddra och fastna i, ivrigt nickandes.

'Bärkraftig' - det är den första, oklottrade synonymen jag vill slå ett slag för, ett ord snyggt nog att hålla ett tag. Fast det räcker ju inte med ETT ord för alla att slita på och slänga bort. Så, hör ni, skynda ut och spana.

/Millegrafos-Karin

Signerat av: MiLLEGRAFOS

Jag kommer rätt ofta att tänka på historien om när solen och blåsten tävlar, om vem av dem som snabbast kan få rocken av mannen på promenad. Solen vinner - och så även i många lägen när jag tolkar in vardagen i sagan. Påfallande ofta landar jag i den slutsatsen.

Den här gången kom jag att tänka på min frisör. Hon som är konstnär, med kniv och sax, vilka hon hanterar lite grand i förbifarten bara.

Hon som går hårets och virvlarnas väg. Som känner medvind och inte motvals när hon kapar hår. Hon liksom leker med hårtestarna, blir på något sätt direkt kompis med sneda, otippade virvlar. Låter dem showa och träda fram i rampljuset.

Det låter kanske banalt. Men i mina ögon är det stor konst.

Alla andra jag hamnat under kåpan hos, har oinspirerade blött upp hela mitt hår, dränkt har man suttit där, mer och mer skeptiskt ihopsjunken i stolen, tillklippt har man blivit enligt det där hundörade uppslaget i någon skolbok. Fönad till oigenkännlighet. Därefter förpassad till daglig besvikelse och frustration.

Numera blir jag istället vardagslycklig varje gång jag låter mitt fortfarande ganska långa hår självtorka efter tvätt, för att sedan titta mig i spegeln efter kanske en timme. Konstaterande att min förut så orkeslösa frisyr är försvunnen. Utbytt är den, mot en solig, rufsig och alldeles egenlevande kalufs.

Som udda bonus har jag dessutom hamnat svindlande nära den frisyr, som jag på alla prinsessteckningar ritade som barn. Korsad med Ronja Rövardotters. Dessa som jag tyckte var de två ojämförligt vackraste hårsvall man kunde ha.

Det är mäktigt.

Ibland är kraftmätning inspirerande. Kontroll som utövas, motståndet som tyglas. Men att tillsammans hålla badmintonbollen i luften så många slag som möjligt, ger mig ofta mest behållning och energi.

Drömska målbilder har ibland blivit sanning tjugofem år senare. Eller så har det där med frisyren helt enkelt med en åldersrelaterad förnöjsamhet att göra.

Acceptans, någonstans. Inre värme.

Signerat av: MiLLEGRAFOS