Rastplatser längs Sveriges motorvägar är oftast inte så upplyftande. Avfart, parkering, en sunkig restaurang, några pliktskyldig bord för den egna picknicken. Sen är det slut.

Just så upplevde jag det på en rastplats i Mjölby. Fast här fanns ett litet tillägg. Något som jag aldrig förr har sett. En kran med vatten så att du bland annat kunde fylla på din vattenflaska. Något jag gjorde. Kranen hade till och med en liten skylt och tur var väl det annars hade jag kanske inte uppmärksammat den.

Eftersom jag inte äger en bil är det sällan jag är ute och kör. Så är det vanligt med de här vattenpåfyllarna?

Signerat av: Petra Dahlström, pdform

Det är bästa att du passar på att besöka en hytta innan alla har gått i konkurs och försvunnit. Gå in i värmen och fascineras och trollbinds av glasblåsarnas skicklighet.

Låt dig inte luras om du har varit i en hytta och sett blåsarna. Det ser lätt ut men glaset gör inte alltid så som du vill. En duktig glasblåsare har troligen arbetat i minst 10 år och då behärskar de inte allting. Det är skillnad mellan att göra små saker mot de stora tunga objekten. Tänk dig att du håller upp en stav som är ca 1,5 meter mot din mun. Längst bort finns 1kg glasmassan. Försök att balansera det om du kan. Dessutom måste du ha pipan (den långa pinnen) i rörelse om glaset inte ska rinna av och ner på marken.

Nä, några av mina vardagshjältar är alla de glasblåsare som finns och som jag hoppas fortsättningsvis kommer att finnas kvar i Sverige.

Signerat av: Petra Dahlström, pdform

På tre nybyggda hus har jag märkt en trend. Tror jag. Det kan ju var samma byggherre till de tre huskropparna. Eller så håller jag bara korkgluggarna öppna just för färger.

Det första såg jag i Högdalen när jag körde förbi efter att ha varit på IKEA. Det andra susade förbi bussfönstret vid Skurubron på min väg ut till ateljén. Det tredje är nästan klart och ligger på Kungsbron, snett mitt emot Fasching.

Alla har stora olika färgfält på sin fasad. Jag tycker att det är snyggt och ett "enkelt" sätt att få lite liv och variation på så stora huskroppar.

När det gäller trender för mode så går de fort, produktdesign tar lite längre tid innan det som syns på ritbordet finns ute i affärerna. Men för byggen, hur lång tid tar det innan vi ser det färdiga resultat. Det måste vara många år. Så de nybyggda husen är det en trend från 90-talet eller? Är det någon som vet?

Signerat av: Petra Dahlström, pdform

"Min arbetsdag börjar med en promenad genom ett vackert naturområde som återspeglar årstidernas skiftningar - vårens blomning och pånyttfödelse av livet, höstens färgkaskader och vinterns grafiska landskap. Havet, som ligger inom räckhåll för mig, anar jag genom dofter och stillhet."

De vackra orden är inte mina utan de är Gerti Larssons. Just nu har jag tid att gå runt i vår huvudstad i väntan på att ett nytt liv ska börja. Det sägs att de ska ske till valborg men som förstföderska har jag förstått att det där med datum kan man glömma. I väntans tider passar jag på att gå på det jag annars får klämma in under helgerna.

Gerti och hennes keramik såg jag på 125 kvadrat på Kocksgatan 7 i Stockholm. Det är underbara keramiska föremål och jag hoppas att du har tid och möjlighet att se hennes saker. Den 13 maj är sista dagen.

När du väl har varit där är det inte långt till Galleri Hantverket på Götgatan 63. Om du sen tar dig ner mot Slussen kan du även slinka in på Konsthantverkarna som ligger på Södermalmstorg.

För att knyta ihop det hela och återgå till naturen så ligger Djurgårdsfärjan inte långt bort. Men om det blir ett allt för hastigt steg bort från avgasen och människomyllret är det bättre att du tar dig till Kungsträdgården och spanar in de rosa blommande japanska körsbärsträden.

Jag har svårt för den o-generositet som vi visar varandra. Inte bara i formgivningsvärlden utan i stort. Det kostar så lite att hjälpa någon annan. Så varför är så många snåla med att dela med sig?

Är det pengar och äran som styr? Om några diskuterar något som du har svaret på säger du det eller låter du dem funderar vidare?

Det finns mycket hemlighållande kring nya produkter som tas fram. Antagligen för att många inte har, enligt mig, en känsla över vad som är min idé och vad som är din. I formgivningsvärlden är rädslan stor för formstölder som gör att många inte vill bjuda på information de har.

Under min tid på Beckmans Designhögskola lärde jag mig snabbt vilka som var generösa och vilka som inte var det. Eftersom jag hade arbetet några år innan jag började plugga igen var jag van vid att bollade idéer, hjälpa och ge tips till andra. Men i skolmiljön fungerade det inte så.

Vid en uppgift hjälpte jag en annan om var hon kunde få mer information om material och tillverkare. Vad jag sedan upptäckte var att hon hade hållit inne med kunskap om ett problem som jag hade försökt att lösa och som hon visste att jag kämpade med. Såklart blev jag besviken och valde att inte hjälpa den personen något mer.

En av mina första dagar i skolan skulle jag göra en prototyp till en uppgift vi fått. Jag visste inte hur jag skulle göra det men gick omkring och letade efter något bra material. När jag höll på att testa om en slags papp skulle fungera kommer en elev från två årskurser över mig in och frågade vad jag gjorde. Jag förklarade vad jag försökte göra och han gav mig hjälp. Den hjälp var inte så stor i sig men jag har inte glömt det. Och så fort jag ser Johannes Carlström på tv eller läser om något han gjort blir jag glad för att det går bra för honom. Till höger ser du en lampa han har ritat med Magdalena Nilsson som heter lampa Drops

Min mamma tjatade på mig "Ska du inte passa på och försöka att få en praktik i glashytta?" under min tid på Beckmans Designhögskola. Jag var måttligt intresserad tills vi hade en glaskurs.

Mitt sista sommarlov fick jag praktisera hos Erika Lagerbielke och Orrefors. En rolig och lärorik tid. Det gav mersmak och två av mina produkter i slutprojektet gjorde jag i glas. Allt sedan dess så försöker jag nästla mig in i en glashytta. Värmen, glaset i rinnande form och de duktiga glasblåsarna fascinerar.

Den 20 februari fick jag åter igen möjligheten. Den organisation som jag arbetar 3 dagar i veckan för behövde förnya det pris jag tidigare formgivit. Redan några dagar tidigare hade jag och glasblåsaren gjort ett första test. På tredje försöket kom vi fram till hur vi smartast skulle få till det. Perfekt, det var bara att packa ihop och göra klart några dagar senare. Som du säkert har listat ut ser du hur det blev på bilden.

Är du nyfiken på varför priset ser ut som det gör? Då ska du få reda på hur en formgivare (jag) tänker. Utmärkelsen är inte endast i glas för att jag gillar materialet utan också för att det oftast upplevs som svenskt och exklusivt. Organisationen är svensk och vill uppmärksamma något vi i Sverige är rätt så ensamma om när det gäller rättigheter kring föräldraledigheten. En egenskap som glaset har, och som är en fördel om man vill att något ska synas, är att det glittrar och får ljusreflexer. Det gör att du omedvetet för din blick mot objektet. Tanken är också att det ska ha en form som gör att det kan stå framme. Inte för stor men heller inte för liten så att den kan hamna bakom något annat. Det beskriver lite kort grunden för hur jag har tänkt när jag ritade Guldnappen.

Signerat av: Petra Dahlström, pdform 

Jag gillar de personer som tar egna initiativ och som också tycker att alla vi andra ska muntras upp på vår väg genom staden.

En utsmyckning jag tycker att du ska hålla ögonen öppna efter är tre små stugor på Kungsholmen. På ovansidan av en gatlykta är husen placerade. De är lätta att missa, speciellt om man är på väg upp för trappen.

Gatlyktan och trappen hittar du i slutet av Sankt Eriksgatan, 
ner mot Rålambshovsparken. 

Signerat av: Petra Dahlström, pdform  

Jag är kanske lite barnslig men jag gillar animerade filmer och att titta på svts julkalendrar. Kanske inte alla kalendrar men den i år tyckte jag var skaplig. En stor del av behållningen var deras intro.

De startade såklart den 1 december. Jag bänkade mig framför tvn och tyckte även att sambon skulle sätta sig bredvid mig med sin kopp te. Så började det och jag blev en aning förstummad. Att det skulle vara så snyggt gjort. Introduktionen där rollinehavare, manusförfattare osv presenteras med namn var inget jag hade väntat mig för en julkalender.

Om du som jag är road av den här delen av filmerna så ska du inte sitta med stor förväntning om du ser den senaste James Bond. Vanligtvis har de filmerna många gånger också just snygga intron, men den senaste var en rejäl besvikelse. De fiffiga grafiska lösningarna som man brukar se fanns inte där. Utan det var lite trötta kvinnliga siluetter som böjde sig än åt det ena än åt det andra hållet. Att sedan filmen inte hade de klassiska detaljerna gjorde mig också besviken. Var fanns alla kluriga vapen och figuren Q?

Nä, gå till svt.se och sök på julkalendern. Där kan man, än så länge, ladda hem avsnitten och få se introduktionen. Håll dig till tåls, först får man en liten återblick men sedan börjar det...

Signerat av: Petra Dahlström, pdform 

Med förhoppningsfulla steg tar jag mig alltid till Älvsjö och möbelmässa. Om jag lämnar med lätta steg är inte alltid lika säkert. Årets mässa tycker jag är sådär. Mest intressant tyckte jag att högskolan HDK var.

Mässan är öppen för fackfolk on-lö medan söndagen är allmänhetens dag. Har du tänkt gå dit så ha med dig tålamodet och kom i god tid. Det brukar vara fullt med besökare!

Mässan är uppdelad i olika hallar och mitt tips är att gå till den som du är mest intresserad av först. I Victoriahallen (Greenhouse) ställer fristående formgivare och skolor ut, A-hallen med företag som säljer möbler du oftast kan se i varuhusen. B-hallen har belysning och lite modernare möbler och C-hallen håller sig till offentliga möbler men även de saker som du ofta kan se i inredningstidningar. Det är här företagen som till exempel Offect, Lammhult, Vitra, Kinnarps mm skryter med sina kända formgivare som Monica Förster, Ola Rune och Gunilla Allard.

Jag börjar alltid i Greenhouse när benen och huvudet är som mest fräscht. I HDKs monter (V01:51) har magistereleverna arbetat under tio veckor med de produkter som de visar upp. Många gillar jag men speciellt Ji-sun Lees ihopfällbara bord (bild 2) och pall, Chui Yee Tangs manetlampor av plastpåsar och inte minst Ulf Nilsson Jevins (bild 1) otroligt smarta klädhängare. Liten, enkel och så funktionell i små utrymmen. Jag hoppas och tror att den kommer att komma ut i produktion. I alla fall vill jag ha en.

Tyvärr så är inte de andra i samma hall lika roliga. Jag vet inte men det känns inte så nytt och ändå är det personer som studerar eller som inte är knutna till någon producent som kan stoppa roliga idéer. Är vi ett för litet land så att vi blir likriktade i vår design? Eller är det bara så att det är jag som tycker att de stiliserad inte är så roligt? Jag kan ju inte skryta med att jag själv gör så utspejsade saker. Å andra sidan så är det ni kan se på Signerat produkter som är anpassade för en större målgrupp.

Jag avstår A-hallen för den bara tär på mina krafter. I B-hallen hoppade jag inte speciellt högt för mycket men blev otroligt glad över hur två montrar var utformade. Italsofa (B08:11) har ramat in sin monter i fransar och klippt upp en fin lugg så att man kan se in på några av deras möbler. En annan fin monter (bild 3) visade italienska utomhusmöbler. De hade önskat att få de olika produkterna i vitt men när de packade upp möttes de av ett färgspektra de inte hade väntat sig. Att det hade fått göra ändringar i sin monter i sista minut var inget som märktes.

C-hallen brukar ha stora montrar där designer frotterar sig med varandra. Pressen brukar också hänga här första dagen för att föreviga nya produkter och deras upphovsmän. Det jag fastnade för var dels en liten fin lampa hos det Danska företaget Le Klint (C05:20). Tyvärr fick jag inte fotografera eftersom jag är formgivare och de troligen var rädda för formstöld. Går du förbi så håll ögonen på golvet och sök efter de små ljuskronorna som har avtagbara skärmar. Förhoppningsvis kommer en sådan sötis att småningom finnas i mitt hem. Passa även på att gå förbi Nola (C08:49) och njut av deras monter som Broberg och Ridderstråle designat. I samma hall kan du också prova Alexander Lerviks lysande gunga Sense (C16:60). Längst bort i C-hallen finns ett litet fik som ett antal Svenska kvinnliga formgivare ritat under namnet Campe site. Då har du kanske passerat trappan som tar dig upp till Möbelriket (bild4) och sett de gröna möblerna som växer ut ur väggar, trappor och golv. Bara att njuta!

Signerat av: Petra Dahlström, pdform   

Den svåra frågan fick jag på en kräftskiva. Erik som undrade ville verkligen veta. Att ge ett övergripande svar hade han inte gillat. Nä, han ville faktiskt få ett ärligt och genomtänkt svar.

Jag gör det här för att det dyker upp produkter i min skalle och då måste jag göra något av det. Varför måste du göra det? Varför nöjer du dig inte med att du kommit på det? Det är en bekräftelse på att jag kan och min egenkänsla stärks. Jag njuter av att tänka, skissa och slutligen formge en produkt. Mitt sätt att skapa är genom mina tankar som blir något med hjälp av mina händer.

Det handlar också om att jag ibland störs på att vissa lösningar inte finns som jag tycker borde göra det. En sådan sak var en axelväska som jag ritade och lät sy upp. Med veck kan den expandera och bli större och axelremmen är formsydd så att den ligger bra över axeln. En väska som jag hade saknat.

Troligen ligger det säkert något psykologiskt över allt som jag håller på med. Vilket belöningssystem som fanns runt min uppväxt både i skolan och hemma. Hade jag varit en fena på språk eller biologi hade jag kanske arbetat med det istället.

Så ett heltäckande och bra svar till Eriks fråga vet jag inte om jag gav eller kan ge. Kanske kan det sammanfattas i att jag formger för att jag vill för min egen njutning. Egoistiskt? Tja, antagligen.

Signerat av: Petra Dahlström, pdform   

Gillar du också att hänga på Designtorget och andra konsthantverksaffärer? Det gör jag.

Alla fiffiga och roliga produkter som olika formgivare har tagit fram och som jag kan få köpa. Det tråkiga är att plånboken skriker när sedlarna plockas fram en efter en för att jag ska få bli en stolt ägare.

Vad jag vet men kanske inte du är att produkterna som säljs är på kommission. Det betyder att formgivaren får betalt när varan säljs, oftast en gång i månaden. En del av priset faller i butikens ficka, den andra till upphovsmannen. Ofta brukar intäkten delas 60 % till formgivaren, 40 % till butiken. På det ska båda sedan dra av moms.

Butiker och webbshoppar som ger oss formgivare den här möjligheten att få ut våra produkter är guld värda. Att själv sätta igång en produktion, sälja till butiker, fakturerar och leverera både kostar och tar lång tid.

För att du som köpare ska få ett litet hum om hur mycket av pengarna som faktiskt hamnar i min ficka ska du få ett litet räkneexempel. Mina pocketomslag som jag säljer på Signerat kostar 85 kr. När jag har dragit bort material- och fraktkostnad, kommission till Signerat (18%) och momsen har jag 11,45 i min plånbok. Utvecklingskostnad, prototypframtagning och arbetstid ska egentligen också dras av.

Vad säger det här om mig? Det beror på hur man ser det. Egentligen är det ju idiotiskt att ha det priset när vinsten blir så låg. Å andra sidan kan jag inte räkna med att endast en produkt ska betala alla mina räkningar. En förhoppning är att någon affär ser produkterna och vill köpa in och sälja. Alltså blir de här butikerna och webbshoppar ett markandsföringsfönster för ev fortsatta affärer.

I somras var jag med och hade ett bord på en marknad i Eskilstuna-området. Jag sålde jättedåligt och kände att det här gör jag inte om. Men under dagen tog en kvinna kontakt med mig och undrade vad jag hade för bakgrund och om jag brukade hålla workshops. Det här samtalet ledde till att jag i november höll en workshop på folkhögskolan i Eskilstuna!

Signerat av: Petra Dahlström, pdform   

Det finns ett pärlband som du har tillgång till helt gratis på Kungsholmen i Stockholm. Visst låter det otroligt men det är sant!

Kanske tycker du att jag luras lite. Beroende på vad du tänker på när jag säger lysande pärlband. För det är inget band du kan smycka din kropp med utan det är något som dina ögon kan glädjas av.

Om du går på Bergsgatan, stannar till vid Kungsholmskyrka och har T-Centralen i ryggen så kommer du att få se något vackert på kvällen. Gatan pryds av gatlampor som tycks sväva i luften och tillsammans bilda ett vackert lysande pärlband. Först ner för backen mot Scheelegatan och sedan böljer det uppåt igen mot Kronobergsparken. Passa på att gå förbi och njut av något gratis som vi har i staden.

Signerat av: Petra Dahlström, pdform   

Tunnelbanedörrarna öppnade sig, jag klev ut, tog några steg och stannade. Wow vad har de gjort med soptunnan? Är det ett konstverk eller har någon tröttnat och velat liva upp stationen lite? Vilket som så är det underbart.

Gamla Stans perrong för tåg som går norrut har fått en glittrande soptunna. Kliv av långt bak i tågets riktning så hittar du den strålande sopsamlaren. Stanna till, låt dig bländas och njut!

I Aftonbladet den 30 augusti fanns en artikel om Ulrika Messing som bland annat stolt berättade om att hon plagierat en soffa eftersom originalet var så dyr. ”...Sänggavel i trä och jeanssoffan är hon mest stolt över. Den kom till när hon förälskat sig i en liknande soffa i Norrtälje i somras men baxnat över prislappen – 26 000 kronor! Det kan man inte betala för en soffa. Nu har jag tillverkat en för halva priset...”

Jag blir så ledsen när jag ser och hör hur lättvindigt formgivares produkter blir plagierade. I butiker händer det att jag hör hur kunder säger "Guud så dyrt, en sån här kan jag göra själv!". Ja, att göra något som en annan person redan har tänkt ut är väl inte så svårt. Det kluriga är att komma på och hitta bra lösningar. Både när det gäller produkt, användbarhet, miljö och slutpris till kund. Det är skillnaden mellan en formgivare och en formtjuv. Jag känner mig tjatig men jag kommer att fortsätta envisas och återkomma i mina texter om det här. Jag hoppas att så många som möjligt kommer att förstå hur mycket tid och kunskap det ligger bakom en produkt. Visst ibland kan en idé poppa upp som faktiskt inte kan göras bättre. Men inte är det många sådana saker vi ser ute på marknaden.

Väldigt enkelt och kort kan en arbetskedja för en ny produkt se ut så här. Vi utgår ifrån att formgivaren inte är fast anställd eller har fått ett uppdrag till en produkt av ett företag. Personen får en idé och börjar att skissa, skissar om, och skissar om igen ett antal gånger. När både formen och materialvalet känns superbra är det dags att göra en prototyp. Så till att sälja in produkten. Det görs genom ett antal samtal och visning av prototypen. Ett företag säger jippie och vill producera produkten. Kontrakt skrivs och ritningar skickas över. Företaget tar nu fram en prototyp i rätt storlek och material. Här upptäcker de kanske att det kommer att kosta mer än de tänkt. Därför får formgivaren rita om och hela kedjan sätts igång igen. Hur mycket kreativitet och tid tror du att formgivaren har lagt ner på den nya produkten? Jag hoppas att du inser och svarar mycket tid. Är det då rätt av någon annan att sno och kopiera produkten?

Så när jag läste artikeln i Aftonbladet blir jag bestört. Här är en person som borde veta, men som skryter om att hon plagierat. Jag hoppas verkligen att det är artikelförfattaren som har missuppfattat Ulrika och som med en olycklig formulering gjort henne till en plagiator.

Signerat av: Petra Dahlström, pdform  

... för att hindra att de kommer ut på marknaden. Japp, det är en del av verkligheten för oss formgivare. Det finns många bra idéer och produkter som aldrig når dig på grund av vissa företag.

Som formgivare vill man såklart att sina saker ska komma ut på marknaden. Ett sätt är att visa upp prototyper och skisser för producenter. De flesta vill gärna se skisserna för att göra en bedömning om de passar deras företag och om det går att tjäna något på produkten. Tyvärr finns det företag som medvetet skriver kontrakt med formgivare där det enda syftet är att se till att produkten inte kommer ut på marknaden. Ett av skälen kan vara att de redan har en produkt på gång som är väldigt snarlik. Och de vill tjäna pengar på den.

Jag har ritat en krok som du kan hänga kläder på i en barnslig form, där jag tänkte att den skulle fungera i barnmiljöer. Eftersom den var någorlunda enkel gjorde jag en prototyp och tog reda på vad den skulle kosta om jag tog fram ett antal. Tyvärr blev den väldigt dyr för en liten upplaga. Jag hade inte möjlighet att själv stå för risken och började leta efter producenter.

Av en kurskamrat från Beckmans fick jag tips om ett litet företag som säljer barnprodukter. De var intresserade av att producera och skulle skicka över ett kontrakt till mig. Företaget skulle också se om kroken kunde produceras i Kina eftersom de tänkte sig stora volymer. Samtidigt undrade de om jag inte kunde skissa på en förpackning. Det är ju viktigt hur man presenteras produkter i en butik sa de. Eftersom jag även jobbar med grafiska produktioner tänkte jag att såklart jag kan göra det. Efter ett tag presenterade jag ett förslag till förpackning. Jo det såg bra ut tyckte de. Är det möjligt att vi kan få ta med och visa produkten på den kommande Formex-mässa? Då kan vi höra med våra kunder vad ett bra utpris kunde vara. Ja det lät ju rimlig så de fick de. Nu hade de tagit fram ett standardkontrakt som jag kunde titta på. I det gjorde jag vissa tillägg och ändringar. Efter mässans slut frågade jag hur det hade gått samtidigt som jag gav dem kontraktet med mina ändringar i. Svaret blev att deras kunder trodde på kroken och att de skulle återkomma om kontraktet. Tiden gick. Jag ringde och hörde hur det gick. Jag fick till svar att det var mycket nu och att de inte hunnit, men de skulle göra det alldeles snart.

Ja du förstår säkert att det inte blev något med det här företaget och kroken. Om de medvetet förhalade vet jag inte men efter alla turer hade de gått ett år. Dyrköpt erfarenhet för mig. Om mitt nästa försök med att få kroken producerad ska jag berätta om en annan gång.

Signerat av: Petra Dahlström, pdform